- Johanna, har du delat inlägget om hur jag upptäckte att du tog droger?

- Hur skulle du annars fått så många visningar? Haha!

Det var just därför jag frågade. För att jag förstod att hon delat. Förmodligen på Snap, eftersom jag inte sett det på Instagram.

42380 visningar. På ett enda inlägg.

Det känns galet mycket och jag skulle bli lite nervös för att skriva, om jag visste att så många läser ALLT jag skriver. Men (tack och lov) är det bara när Johanna eller Josefin delar, som jag får så många visningar.

Det finns ytterligare fördelar med att ha döttrar som är influensers. Ikväll ringde det på dörren. Klockan var strax innan sex, men Johanna hade somnat när hon kom hem från tatueraren (som hon var hos idag), eftersom Milly hade trängt ut henne i sängen i natt. Hon hade fått ligga på en jättesmal plats närmast kanten. Hur nu en tvåkilos hund kan tränga ut en flicka? Det låter lite besynnerligt i mina öron, men hon påstod att hon inte vågade flytta på hunden, ifall den skulle vakna och behöva gå ut och kissa. Johanna hade bett mig väcka henne till klockan sex, för då skulle hon få en leverans med drickor. Men leveransen var lite tidig, så jag tog emot den.

Det var sex flak med dricka! Perfekt att ta med till gymmet, ju! Ett varumärke som jag dessutom upptäckte i somras, när Josefin jobbade på Kato. De sålde dem där. Jag brukade köpa sådana när jag hälsade på henne, efter mina dagliga promenader runt Årstaviken. Jättegoda! Åtminstone efter 9 km promenad i sommarvärme. Men de funkar säkert på gymmet också. Om Johanna är snäll och delar med sig. Det var visst något samarbete. Jag måste vänta tills hon är klar med fotograferingen.

Den här veckan har jag tränat med PT både i måndags och idag. Jag brukar träna med Farid på måndagar och fredagar, men han var fullbokad på fredag, så det fick bli idag i stället. Nästa vecka har vi bokat tre pass. Måndag, onsdag och fredag. Det ger så otroligt mycket mer att träna med piska än utan. Jag hade aldrig lyft så tungt på egen hand. Nu vill jag prestera inför honom. Om HAN tror att jag ska orka 15 reps kan jag ju inte göra honom besviken och ge upp efter elva. Trots att jag håller på att dö de sista fyra.

Jag är alltid på gymmet ungefär en timme innan ett PT-pass. Idag cyklade jag fyrtio minuter och sedan värmde jag upp axlarna ordentligt inför vårt bröstpass. Framförallt höger axel bråkar i bänkpressen, om jag inte har gjort diverse hantellyft och stretchövningar innan.

I måndags var jag grymt stel innan benpasset, så jag värmde upp med overhead-squats. Det såg Farid när han kom, så han kom på den fantastiska idén att jag skulle köra utfallsgång med skivstång över huvudet. Jag har bara gjort det en enda gång tidigare och det var 2015. Med Farid.

Men det gick bra. Sista vändan la han på två svarta viktskivor utanpå de vita, utan att jag märkte det (han passade på när jag pratade) och jag undrade varför det plötligt blev galet tungt. Men jag fixade det också. Såklart. Att ge upp finns inte.

Idag matchade vi förresten, haha!

Jag tog just en promenad till Medborgarplatsen för att lägga en ny månadsdekal i bilen. Det blir ju ny månad i morgon. Jag är stolt över mig själv, att jag kom ihåg det. För jag tänker knappt på att vi har en bil. Den bara står där. Det är minst tre veckor sedan jag använde den, när jag och Josefin var på Ikea och Rusta.

Om jag inte minns fel berättade jag att jag sålde min leasingbil via Riddermark för ett tag sedan. Min spillrans nya Volvo XC60 T8. Det gjorde faktist jätteont och jag kan fortfarande inte se sådana bilar utan att det hugger till i hjärtat. Jag älskar bilar och har alltid identifierat mig mycket med den bil jag haft. Den har liksom symboliserat vem jag ör. Precis som ett klädesplagg eller en handväska. Därför fattas det något när jag inte har någon bil.

Vi har dock Johannas lilla Suzuki Swift. Den hon fick av sin morfar. Josefin och deras kusin Polly fick mopedbilar när de fyllde 15 år (Josefin 16), men Johanna satt inlåst på SIS Brättegården och behövde ingen mopedbil. Däremot behövde hon en bil att övningsköra i när hon fyllde 17 år, eftersom hon inte vågade köra min sedan hon körde på en refug, så att ena framfälgen blev helt demolerad och bilen behövde bärgas. Och vi runtomkring tyckte att hon behövde uppmuntras i att övningsköra, eftersom det var enda gångerna hon lyste upp och fick ett litet leende på läpparna. Och för att vi två gjorde något tillsammans. Och för att hon skulle få uppleva en positiv utveckling. Att lära sig något. Att upptäcka att saker man inte kan från början blir lättare efterhand.

Och precis så bra blev det faktiskt med övningskörningen. Ett litet tag. Tills hon fick anorexi, tappade all ork och knappt kunde koncentrera sig tillräckligt för att lyckas sätta ena foten framför den andra (jag räddade henne från att ramla i trappan ett par gånger). Än mindre köra bil.

Om vi inte hade haft Johannas bil, så är jag inte helt säker på att jag hade sålt min. Förmodligen hade jag avvaktat lite. Eftersom det är hopplöst med parkering på Södermalm stod Johannas bil kvar ute på Ekerö tills jag sålde min. Då fick den ta platsen i p-huset. Det tar tio minuter att gå till parkeringen och den koster 2500 kr/mån. Helt galet. Men det är ändå en skön känsla att vi har en bil, om vi behöver åka någonstans dit tunnelbanan inte går eller om vi ska köpa många eller lite större saker. Några möbler får vi dock inte in i den lilla bilen. Och jag skulle inte ta den för att åka några längre sträckor heller.

Min tanke är att leta efter en billigare plats, men jag har inte tagit tag i det än. Dessutom gillar jag Medborgarplatsens p-hus, för det är rymligt och det finns gott om platser. Jag vet inte om jag vill ha en trång port ner i en fastighets källare, där man måste backa och trixa sjutton gånger för att komma in och ut.

Tanken var att Johanna skulle börjat på körskola förra veckan. Jag hade bokat en tid. Men när det närmade sig kände hon sig inte helt redo. Dessutom måste vi gå till en optiker och undersöka hennes syn först. Något har hänt med den på sista tiden. Hon ser väldigt suddigt på långt håll och det har hon aldrig gjort tidigare. Synundersökningen till körkortstillståndet för ett och ett halvt år sedan var fullt godkänd.

När jag kom upp från p-huset stannade jag och köpte blommor. Gula och orange tulpaner. För att matcha mina gula ljus. Det blir lagom mycket påskkänsla för att passa mig.