50-årskalas på SIS Ljungaskog

Idag fyller jag år. Tack och lov är det ingen märkvärdig födelsedag idag. Jag tycker inte om att fira min födelsedag. Jag har aldrig gjort någon grej av det. Jo, när jag fyllde fyrtio. Det är enda gången. Då hade jag värsta stora brakfesten. Årets fest i Jönköping. 120 personer och ett band som spelade i uterummet. Det var när jag stod på toppen av min partykarriär. Den varade i två år mellan december 2008 och oktober 2010. Då la jag ner festandet och började träna lika intensivt som jag hade partat. Det är sant.

Eftersom jag inte tycker att min födelsedag är viktig och inte vill bli firad, så betyder det att jag är fullständigt värdelös på att komma ihåg andra människors födelsedagar. Inte min familj såklart, men vänner. Jag vet inte ens när mina närmaste vänner fyller år och jag säger bara grattis om jag blir påmind via Facebook. Men de vet att jag inte menar något illa. Det är bara totalt oviktigt.

Förra året fyllde jag femtio. Det är klart att jag hade funderat på om och hur jag skulle fira det. För det förväntas man ju göra. Många år tidigare hade jag en förhoppning om att kunna fly med alla mina barn. Ta med dem på en kryssning i Karibien eller till en lyxig resort någonstans i en vecka. Det hade varit det bästa sättet att fira. Med mina barn. Bara dem. Länge.

Men redan ett par år innan femtioårsdagen förstod jag att det skulle bli omöjligt. Både Sanna och Johanna vägrade (och vägrar fortfarande) att resa någonstans. Absolut inte med flyg (Sanna). Och inte så länge. När jag fyllde fyrtionio sa jag till Sanna och Johanna:

- Nu är det ett år kvar tills jag fyller femtio. Eftersom det är ni två som begränsar möjligheterna, så skulle jag vilja att ni tillsammans kommer överens om vad ni kan tänka er att göra på min födelsedag. Vart kan ni tänka er att åka eller hur kan ni tänka er att fira? Ni har ett år på er att komma på vad vi ska göra.

Sanna hade svaret direkt. Vi skulle åka Finlandsfärja till Åbo. Kryssning på Östersjön. Hon övertalade Johanna och sa att hon förmodligen skulle känna igen sig. Att hon skulle känna sig lika instängd som på SiS. Så det var planen. Vi planerade också att ÖVA på resan en gång, som ett genrep, för att varken Sanna eller Johanna skulle flippa när det var skarpt läge. Vi var alla tre medvetna om vilket kaos som skulle kunna uppstå. Som TROLIGEN skulle uppstå i en ny situation med Sanna och Johanna. Båda samtidigt. Det kan liksom bara gå fel.

Men situationen blev inte som vi planerat. Johanna satt inlåst på SiS när jag fyllde år. Hon hamnade på SiS Ljungaskog fem veckor och två dagar innan min femtioårsdag. Vi hade inte ens övat på kryssningen, för Johanna mådde dåligt och ville inte.

Under vintern och våren 2020 hade jag en pojkvän. Henke hade säkert gärna firat min födelsedag på ett lyxigt spa eller åkt iväg någonstans, men det absolut enda jag önskade mig och det enda jag ville göra på min födelsedag var att få träffa ALLA mina barn. Jag ville omge mig med mina fyra barn. Inget annat. Det brukar inträffa max en gång om året. På julafton. Förra året träffades vi inte ens på julafton. Jag stannade i Stockholm med Johanna och Josefin. Sanna var hos mormor och morfar och Petter hos sin pappa.

Alltså fanns det bara ett enda alternativ. SiS Ljungaskog. Jag kontaktade personalen och de ordnade med att vi skulle få vara i deras övernattningslägenhet. I normala fall får de "intagna" endast ta emot besök i det låsta besöksrummet, men de gjorde ett undantag för oss. Dagen innan säkrade de hela lägenheten från vassa föremål. Inte ens glaskannan till kaffebryggaren fanns kvar. Den fick vi be att få tillbaka och vakta noga.

Sanna och Petter var snälla och kunde tänka sig att åka från Jönköping till Örkelljunga (Skåne) och Josefin följde med ända från Stockholm. Precis som de gjorde när vi firade Johannas femtonårsdag på SiS Brättegården 2018.

Jag googlade ett konditori i Örkelljunga och beställde en tårta ett par dagar innan. Väl nerkomna till Skåne åkte vi till ICA och köpte diverse plockmat och dukade upp ett smörgåsbord.

Det finns en sidohistoria till femtioårskalaset. Vi kom ner kvällen innan, för att få träffa Johanna i några timmar dagen innan kalaset. Vi hade inte setts på fem veckor på grund av coronaviruset, som var helt nytt i mars när hon omhändertogs. I det läget sattes det besöksförbud inom SiS. Sedan släppte de på det för närstående och de lät alltså alla oss komma ner och träffa Johanna i samband med min födelsedag. Det var heller inte helt klart att vi skulle få komma allihop. Dock fick inte Petters sambo och Josefins pojkvän följa med.

Vi lämnade Josefin i Jönköping på vägen ner. Sedan kom hon tillsammans med Sanna och Petter dagen efter.

Jag och Henke fick träffa Johanna i besöksrummet på kvällen. När jag såg henne fick jag en chock. Det hade gått fem veckor och hon var inte sig lik. Jag fick uppbåda alla mina krafter för att inte bryta ihop. Något hade hänt. Hon hade gett upp. Hon var smal, kritvit, händerna darrade okontrollerat och tårarna började tyst rinna då och då. Vi försökte pussla med henne, men hennes hand stannade darrande i luften och hon försvann bort i tankarna. Det var riktigt otäckt att se. Framförallt uppgivenheten. Hon hade tappat allt jävlar anamma och kämparglöd. Förra gången hon var omhändertagen var hon helt fokuserad på att ta sig hem igen. Till varje pris. Hon fightades. Och hon trodde på sig själv. Det gjorde hon inte längre. Hon var en sån som inte klarade av ett liv utanför SiS. Trodde hon.

Chocken, oron och rädslan för att Johanna inte skulle komma levande ut från SiS Ljungaskog hängde över mig hela den helgen. Under hela kalaset med alla mina barn. Jag fick kämpa för att inte kollapsa i tårar, samtidigt som det var så fantastisk att alla mina barn var där. Alla var glada och trevliga. Johanna satt i ett hörn av soffan och sa inte så mycket. Men hon log ibland, när syskonen skämtade och berättade saker. Och de leendena var det bästa med hela födelsedagen. De gav mig lite hopp.

Reglerna på Ljungaskog sa att en personal skulle vara med och vakta Johanna hela tiden, eftersom dörrarna var olåsta och ifall hon skulle flippa och bli våldsam. Men hon är ju inte den sortens ungdom. När de såg att vi hade koll på läget, att vi var många som skulle kunna fånga in henne om hon rymde och att det var två vältränade herrar i sällskapet, så beslutade de att hon skulle få tillsyn en gång i kvarten i stället. Så att vi fick fira ifred.

Vilken tur att jag inte hade haft några högtflygande planer för min femtioårsdag. Att jag inte hade planerat en lyxig kryssning eller en stor fest. Men jag är ju inte den typen. Det var egentligen skitbra att jag kunde skylla mitt icke storslagna firande på både coronarestriktionerna och Johannas LVU. Så att jag slapp förklara för alla att jag inte ville bli firad, haha!

Innan vi åkte hem lovade jag Johanna att komma tillbaka snart igen. Redan veckan därpå. Jag insåg att jag måste hålla koll på henne. Hjälpa henne att stå ut. Jag erbjöd mig att flytta ner till Skåne, för att finnas i närheten hela tiden och kunna hälsa på varje dag. Hyra ett hus eller lägenhet. Men vi (jag och personalen) kom överens om att jag bara skulle låna övernattningslägenheten torsdag till lördag varannan vecka. Det skulle bli för jobbigt för Johanna med visitering och urinprov efter besök varje dag.

Gillar

Kommentarer

svullo
svullo,

hmm, jag lider med dig och din stackars tös att det ska behöva va så! Vad är det för ställe det där Ljungaskog, låter som att dom skulle behöva empati kärlek och tro på det dom gör så vårdtagarna inte blir sämre av att vara där, det ser ju iaf trevligt ut på bilderna så det gjorde du ju bra, supermorsan 🏋🏽‍♀️ min 50års fest var betydligt mer lätt roddad så du vinner 😉 och nu 🥳 G*R*A*T*T*I*S på 51års dagen 💐🌸 🌼

nouw.com/svullo
livetmedanso
livetmedanso,
livetmedanso
livetmedanso,

SiS är ett statligt låst ungdomshem. Ren förvaring av brottsliga och suicidala ungdomar. Hemska ställen.

nouw.com/livetmedanso
svullo
svullo,

Bedrövligt ledsamt, nu vet jag ju inte hur det ser ut där men dom skulle behöva meningsfull sysselsättning och engagerad personal, åtminstone simbassäng med trampolin hoppborgar och gratis godis (sockerfritt) 😉 tills dom har tagit reda på vad vårdtagarna vill sysselsätta sig med när dom är där

nouw.com/svullo