2020 - värsta året ever!

Förra året var det absolut värsta i mitt femtioåriga liv. Och då menar jag INTE pga coronapandemin, för den har inte påverkat mitt liv det allra minsta. Tvärtom. På grund av alla restriktioner blev mitt liv lättare och mer uthärdligt. Mindre folk på McDonalds längs motorvägarna när jag åkte skytteltrafik mellan Stockholm och Skåne, ingen semestertrafik när jag reste som allra mest i juli, aldrig trängsel och köer i butiker eller ens på BUP-akuten. Och på flygplatserna var vi nästan ensamma varje gång.

Och jag slapp se andra människors roliga, aktiva och sociala liv på Facebook och Instagram. De hade lika begränsade liv som jag.

Jag älskar när det är folktomt när jag går på stan, reser eller shoppar. Jag brukar alltid välja dagar och tider när det är lite folk, men 2020 behövde jag inte ens fundera på det. För det var alltid lite folk. Jag hoppas pandemin kan hålla i sig ytterligare några år. Det är så lugnt överallt!

När folk klagar på hur tråkigt deras liv blivit på grund av coronaviruset, så skakar jag på huvudet för mig själv. Deras liv har blivit exakt likadant som mitt. Isolerad med social distansering, ensamhet, inga resor, ingen fika eller afterwork med jobbarkompisar och ingen att krama. Inga nöjen och inga restaurangbesök eller föreläsningar och krogshower.

Den enda skillnaden är att mitt liv ser ut så på grund av Johanna och inte pandemin. Och att det har varit så ända sedan 2016. Det var då jag började avboka saker, tacka nej till saker och slutligen inte ens bli inbjuden till något. Och jag slutade jobba och slutade träffa vänner.

Det enda jag hållit fast vid är träningen. Den har varit och är livsnödvändig. Eftersom jag inte ens slutade träna på grund av Johanna, så finns det inte på kartan att jag skulle sluta på grund av covid-19. Till och med när Johanna var som mest suicidal åkte jag till gymmet. Men jag anpassade mina träningstider efter hennes mående. Och hennes sovtider. Under långa perioder tränade jag klockan sex på morgonen, när jag var säker på att hon sov djupt. Att träna eftermiddagar och kvällar har varit helt otänkbart. Då har jag aldrig kunnat lämna henne ensam (och obevakad).

Till er som levt isolerade och begränsade enbart under coronapandemin och tycker att det är tråkigt och jobbigt, så kan jag lugna er med att man vänjer sig. Så länge livet bara är TRÅKIGT tycker jag inte att man ska klaga.

Det är den stora ORON som är svår att hantera. Särskilt när det gäller ens barn. Inte när det gäller viruset. Den oron är till 99,8% obefogad. När det gäller Johanna är det tvärtom. Den är till 99,8% befogad.

Det bevisade hon så sent som för nio dagar sedan. Den dagen var jag inte ens orolig. Ändå hände det.

Jag längtar inte efter att livet ska återgå till det normala. Det är bra som det är. När det gäller coronapandemin alltså.

Men jag längtar efter att Johanna ska må bra och känna sig lycklig. Då kommer jag att känna mig som världens mest fria person, även om vi är kvar i en pandemi med restriktioner och nedstängningar.

Varför var då 2020 det värsta året?

Jo, redan första veckan i januari larmade jag alla instanser (socialtjänsten, BUP, min stödperson och Johannas pappa), för jag upplevde att Johanna mådde sämre igen. Hon hade mått bra under hösten, ända sedan hon kom hem i juli, efter ett års placering. Hon utbildade sig till bland annan nagelterapeut och öppnade en salong. Jag var helt säker på att vi hade lämnat allt jobbigt bakom oss.

Men runt jul började hon dippa. Jag intalade mig att det bara var julångest (vilket hon alltid haft), men när det inte släppte efter nyår insåg jag att det var allvarligare än så.

Under januari och februari mådde hon sämre och sämre. Kvällarna och nätterna var värst. Hon låg i sängen och skrek av ångest och dunkade huvudet i väggen. Flera gånger åkte vi till BUP-akuten. Och flera gånger skar hon sig okontrollerat djupt. Hennes ögon blev svartare och svartare och på nätterna blekte och färgade hon håret, så det var en blandning av blont, blått och lila. När hon börjar mixtra med håret, så är det ett tydligt tecken på att hon mår riktigt dåligt.

Det dröjde dock till början av mars, innan jag upptäckte att hon hade börjat ta droger. Hon tog dem när jag åkte till gymmet på morgonen, för att kunna stiga upp och ta emot kunder. Sedan fyllde hon på under dagen och avtände på kvällarna och nätterna. Det var då hon dunkade huvudet i väggen och skrek av ångest.

Exakt hur jag upptäckte drogerna berättar jag inte nu, men det resulterade i inläggning på Maria ungdom. På Maria ungdom självskadade hon och blev därför utskriven. Samma kväll klarade jag inte av situationen hemma, utan vi måste åka till BUP-akuten. Dagen efter gjorde socialtjänsten återigen ett akut omhändertagande och skickade Johanna till SIS Ljungaskog i Skåne. Och jag fick ta mig igenom ännu en LVU-rättegång i Förvaltningsrätten.

På SIS blev hon felmedicinerad (viket jag förstod flera månader senare), självskadade och placerad på VIE (vård i enskildhet) med ständig tillsyn. Hon började dessutom svälta sig själv genom att matstrejka. När jag träffade henne efter fem veckor (det hade varit besöksförbud på grund av corona) fick jag en chock. Och jag blev livrädd för att hon inte skulle överleva.

Därför började jag åka skytteltrafik till Örkelljunga. Ett par nätter varje vecka lånade jag besökslägenheten och hälsade på och umgicks med Johanna några timmar tre dagar i rad. I ett besöksrum. Jag behövde peppa och ha koll på henne. Det var fruktansvärt att se henne helt apatisk, tunn, svart i ögonen och med händer som skakade okontrollerat. Jag fick kämpa för att le och vara positiv, när jag egentligen ville bryta ihop och storgråta.

I juni fick hon äntligen komma hem. Men hon var inte överlycklig. Tvärtom. Hon var helt likgiltig. Tredje dagen hemma fick hon tag i alkohol, som hon drack när jag somnat och på natten skadade hon sig riktigt illa. Jag blev väckt av telefonen, eftersom någon hade sett på Snapchat vad hon höll på med och ringde till mig. Jag rusade ner och hann hindra henne från att göra sig ännu mer illa. I den stunden ville hon inte leva.

Resten av sommaren var en mardröm. Johanna var väldigt suicidal. Hon var helt besatt av rakblad och gömde dem överallt. Hon låg steget före hela tiden. Jag hade aldrig klarat sommaren utan Hanna och Ival (Johannas kontaktfamilj i Helsingborg). Johanna hade inte varit vid liv utan dem. De hjälpte mig att vakta henne 24/7. Antingen i Helsingborg eller på Ekerö. Vi åkte fram och tillbaka flera gånger varje vecka, eftersom Johanna måste lämna urinprov i Stockholm hela tiden.

Att Hanna och Ival dök upp som två räddande änglar måste vara ödet. Johanna lärde känna Ival på SIS Ljungaskog. Han jobbar där. När Johanna flyttade hem och mådde dåligt, så tog hon kontakt med honom. Han var den första någonsin som hon pratat med. Som har förstått henne. Det finns hur mycket som helst att berätta om Hanna och Ival, men det ska jag berätta en annan gång. Just nu räcker det med att säga att de har hjälpt mig att hålla Johanna vid liv under 2020. Under sommaren var jag helt säker på att hon inte skulle överleva sin sjuttonårsdag i september. Jag hade panik!

När jag väl kom på att Johanna blivit felmedicinerad på Ljungaskog och vi hade trappat ner och avslutat Voxra och Quetiapin, så stabiliserade sig Johannas mående. Hon mådde inte bra, men hon ville inte desperat skära sig varje obevakad stund och hon stoppade inte längre rakblad i munnen.

Under hösten började hon kontrollera maten i stället. I början lät jag henne hållas. Av rent egoistiska skäl. Om hon inte åt mådde hon bättre. Och jag kände mig tryggare. Så länge hon inte åt fick hon inte ångest. Jag var livrädd för hennes ångest vid det här laget. Men till slut var hon så utmärglad och energilös att hon inte orkade ta sig upp ur sängen. Och då kom såklart ångesten i alla fall.

I oktober hade hon därför ett återfall på droger. För att hantera sin ångest med det enda som hon visste hjälper. Det blev ännu en vända på Maria ungdom. Och BUP-akuten. Dit åkte vi ytterligare några gånger under hösten.

I december var hon så illa däran att vi försökte få LPT (tvångsvård). Jag, Hanna och Ival, socialtjänsten och min kontaktperson försökte få BUP och barnakuten att sätta LPT, men hennes värden var fortfarande inte livshotande. Hon vägde dock 42 kg, åt ingenting, låg i sängen hela dagarna och hade svår ångest. Och hon vägrade lägga in sig frivilligt. Varken på barnakuten eller på någon ätstörningsklinik.

Den 22 december sa socialen att de tänkte sätta nytt LVU i mellandagarna, om inte Johanna började äta eller la in sig frivilligt. Då bröt jag ihop. Inte där och inte så att det syntes. Men jag vaknade av en panikattack den natten. Det kändes som ett spännband drogs åt runt bröstkorgen och jag kunde inte andas. Det höll på i tre timmar.

Dagen därpå började Johanna äta.

Förutom allt kring Johanna fick jag kämpa även för Josefin. Från april till september. Tack vare min och Evelines (Josefins kompis) kamp, bästa terapeuten Andreas och den fantastiska personalen på Maria ungdom lyckades vi rädda henne. Den 7 september tog jag ut henne ur landet på obestämd tid. Vilket bara blev en vecka, eftersom Johanna fick svår ångest i Spanien och vi måste åka hem. Men det räckte för att Jossan skulle komma vidare.

När jag redan låg på marken och kravlade på grund av båda mina döttrar, så kom det plötsligt en överklagan på min ombyggnation. Från två grannar. Då rämnade tillvaron. Jag hade haft byggare omkring mig i huset och trädgården i två års tid (vilket är en historia i sig) och renoveringskostnaden hade dragit iväg långt över budget. Jag var tvungen att låna pengar för att kunna slutföra projektet. Överklagan kom samma dag som byggarna hade avslutat det sista, packat ihop sina saker och åkt därifrån. Den veckan hade jag dessutom spenderat en natt på BUP-akuten med Johanna och en dag på St Göran och Södersjukhuset med Josefin. .

Där började årets tredje kamp. Parallellt med de båda kamperna för mina döttrar. Den pågick i ett halvår. Den 10 februari tog stadsbyggnadsnämnden i Ekerö kommun äntligen beslut och jag fick rätt. Grannarna har dock tre veckor på sig att överklaga, men jag har inte hört något än. Men jag vågar inte slappna av. Trots att jag sålt huset och flyttat, så kan jag inte känna mig säker på att problemen med huset ligger bakom mig.

Inte heller problemen med Josefin ligger bakom oss. En rättegång väntar runt hörnet. Då måste jobbiga saker fram i ljuset och förträngda minnen väckas till liv igen. Dessutom hjälper jag Josefin med att försöka byta målsägandebiträde. Hon behöver den bästa. Vi fick dock avslag på vår begäran och har överklagat.

Så 2020 var ett mardrömsår. Av helt andra anledningar än coronapandemin. Jag är sååååå avundsjuk på de som bara hade ett tråkigt 2020 på grund av restriktionerna. 2021 kan omöjligt bli värre. Även om det började ganska dåligt, så kan jag ana en liten ljusning inom alla problemområden.

Gillar

Kommentarer

Stor kram
,

Stort tack för att du delar med dig av detta. Vilken otroligt stark kvinna du är. Johanna kommer vara så tacksam för dig när hon växer upp. Fortsätt kämpa på, all kärlek till er båda.

livetmedanso
livetmedanso,
Friskan,

Hej, jag bara gråter, jag förstår, jag har det lika, men lite annorlunda, men i samma situation som du, mamma till ett barn som mår så dåligt, hon fyller snart 18 och jag känner stor vanmakt och oro för det. Skönt att du har bra stöd personer runt dig. Jag behöver hitta dem också, hittade hit. Jag ska kämpa som du. Tack för att du delar 🙏🏻❤️

livetmedanso
livetmedanso,

Det finns inget alternativ till att kämpa, även om jag vid flera tillfällen haft lust att boka en enkelbiljett till andra sidan jorden. Jag har också haft panik över att Johanna snart fyller 18 år, men jag försöker tänka att fler möjligheter öppnar sig i stället. Fler privata psykologer och behandlingshem, som tar emot dem som är över 18 år. Plus mognaden. Du får gärna höra av dig!

nouw.com/livetmedanso
Vi älskar er ??
,

Detta är sjukt djupt av dig att våga berätta❤️❤️

livetmedanso
livetmedanso,

Tack! Min förhoppning är att det ska hjälpa någon. Och mig själv såklart 😉

nouw.com/livetmedanso
alvamariee
alvamariee,

Stor kram till alla 3! Har nog aldrig hört om några så starka som er<3

nouw.com/alvamariee
Jo
,

Du hjälper mig. Enormt mkt. Är och har varit i liknande situation och när man tror det har vänt så smäller det igen... märkligt vad man orkar med som ensamstående tvåbarnsmamma med ett barn med svår psykisk ohälsa...

Dana
,

”Jag hoppas pandemin håller några år” det där kändes väldigt fel.. älskade resten av ditt inlägg men hur kan du önska något som drabbat hela världen negativt, bara för att det är skönt och folktomt ute? Alla människor som sitter arbetslösa då pga pandemin? Alla som inte kan träffa sina familjer? Alla som har familj på intensiven, alla som förlorat någon i Corona. Och du önskar att det fortsätter så..?

livetmedanso
livetmedanso,

Det kanske kunde tolkas fel. Jag menade att för MIN och VÅR del underlättar pandemin tillvaron och vi skulle lätt kunna leva i en värld som alltid ser ut såhär. Allting har ju dock två sidor och naturligtvis finns det väldigt många som drabbas negativt av pandemin. Det är inte pandemin i sig jag vill ha kvar. Bara det liv VI har fått pga pandemin. När det gäller pandemin har jag dessutom väldigt bestämda åsikter om vad som borde göras (snarare INTE göras) när det gäller munskydd, restriktioner och vaccinationer. Men det är ett ämne jag tänkt lämna utanför min blogg 😉

nouw.com/livetmedanso
Linda
,

Kämpar även jag med att ta hand om min fina flicka som blir 18 i Augusti. Jag lever inte ensam men man känner sig så ensam och jag har saknat att känna samhörighet med någon som går igenom samma sak. Kämpa på alla föräldrar och ni ensamstående extra mycket!

Och tack för din öppenhet och att du delar med dig Anso!

livetmedanso
livetmedanso,

Då är våra tjejer nästan exakt lika gamla! Och de är såååå värda att kämpa för <3

nouw.com/livetmedanso