Lilla fröken stack

Johanna somnade inte förrän klockan tre i natt, trots att hon tog 8 mg Melatonin igår kväll. Det innebar att jag fick bli den jobbiga morsan och väcka henne, innan vi skulle till psykologen klockan ett. Jag HATAR att väcka någon som är alldeles för trött. Det tar så otroligt mycket tid och energi. Jag vet inte hur många timmar totalt, som jag lagt på att väcka barn. Hur många vändor jag sprungit uppför och nerför trappor för att rycka i sovande ungar. När vi bodde i huset i Jönköping hade vi tre våningar. Sanna och Petter bodde på plan ett och Josefin och Johanna på plan tre. Jag gjorde fan inget annat än sprang uppför och nerför trappor och skrek på morgnarna. Det var när vi fortfarande levde ett normalt liv med jobb, skola och dagis. Typ.

Tio år senare springer jag uppför och nerför en trappa på Södermalm, för att väcka en sjuttonåring mitt på dagen. När jag borde haft ett jobb och ett liv i stället, haha!

Vad hade hänt OM jag haft ett jobb och ett liv?

Nå, jag har ju lärt mig att det enda som funkar är att beställa Donken och ge henne i sängen. McVegan blev det idag. Om jag skämmer bort henne? Med tanke på att hon hade svår anorexi för bara tre månader sedan, så gör jag ALLT för att få i henne mat numera. Dessutom har det alltid funkat. Redan när hon var liten väckte jag henne genom att ge henne mini-skålar i sängen med olika saker att peta i sig. Det var enda sättet att väcka henne och enda sättet att få i henne mat på morgonen. Under tio år däremellan har hon faktiskt ätit i köket.

Hur det gick hos psykologen? Det gick inte alls. Det sprang. Eller rättare sagt, Johanna sprang. Hon sprang ut därifrån. Efter ungefär tio minuter, när frågorna i formuläret blev alldeles för jobbiga och stressande. När Daniel gick ut för att leta efter henne, så satt hon redan på tunnelbanan därifrån.

Att jag var med hos Daniel och att han följde ett formulär berodde på att han vill undersöka om det finns någon bipolaritet eller emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS) eller om det "bara" är trauman som orsakar Johannas depressioner och humörsvängningar.

Jag och Daniel pratade en stund själva, när Johanna hade lämnat rummet och jag försökte gissa och förklara vad som utlöste paniken och flykten. Dels min närvaro. Dels ett formulär och att Daniel antecknade. Och dels att frågorna krävde utvecklade svar. Det funkar bara med ja/nej-frågor. Eller 1-10 skalor. "Hur påverkas din aptit/sömn/energinivå/lust att göra saker när du mår bra/dåligt?" är frågor som är för breda. Särskilt när det varit olika varje gång. Inga av Johannas dåliga perioder har sett likadana ut. Det kanske de hade gjort, om hennes liv sett ungefär likadant ut de senaste fem åren. Om hon gått i skolan på ett hyfsat normalt sett och haft hyfsat likadana vanor och rutiner. Och om hon tagit till samma typ av destruktiva beteenden varje gång. Men hon har varit hemmasittare, sjukskriven, omhändertagen, nyligen hemkommen, utbildat sig/startat företag, kraschat, varit omhändertagen igen, varit felmedicinerad och haft anorexi. Och tagit droger och självskadat om vartannat. Det går inte att titta tillbaka och se något mönster. Varken när det gäller tidsintervaller eller sätt att reagera.

När jag frågade Johanna efteråt sa hon: "Hur fan ska jag kunna svara på sådana frågor när jag inte ens vet själv vad som händer med mig?"

Nå, vi gör ett nytt försök nästa vecka, även om Johanna messade: "Vill inte ha nån jävla hjälp på skiter i detta" när hon satt på tunnelbanan därifrån. Men nästa gång tänker jag INTE vara med där inne. Daniel får intervjua henne och mig enskilt. Var och en för sig. Och när han pratar med Johanna nästa gång får han inte sitta med ett formulär framför sig. Han får väva in frågorna han vill ha svar på i ett vanligt samtal. Kanske till och med försöka lära känna henne lite bättre först. Jag frågade om det inte räcker med att hon mår dåligt, varför måste han sätta en diagnos för att kunna hjälpa henne? Oavsett diagnos, så måste hon få verktyg att hantera sina svackor och motgångar. Men då förklarade han att vid bipolaritet räcker det inte med verktyg, för svackorna blir för djupa för att hon ska vara kapabel att använda dem. Då kan det behövas stämningsstabiliserande medicin. Vilket jag dock känner mig väldigt skeptisk till. Jag har hört så mycket negativt om sådana. Men det är klart, om det framkommer (med 99% säkerhet) att Johanna är bipolär, så får hon naturligtvis ta den medicin som krävs.

Eftersom Johanna redan hade åkt, så tog jag bara tunnelbanan från Fridhemsplan till Hötorget och promenerade därifrån. Jag passade på att köpa födelsedagspresent till Josefin (som fyller år på fredag) och sedan gick jag Drottninggatan, via Gamla stan, Slussen och Götgatan ända till Skanstull. Där gick jag ner till vattnet och gick längs Årstaviken till Tanto och hem. Efter morgonens två timmar långa benpass och 30 minuter cykling, så var det skönt att trötta ut benen till max.

När jag kom hem satt både Josefin och Johanna på golvet i köket. Johanna hade åkt till Jossan när hon stack från Maria ungdom, för att passa Milly när Josefin gjorde fillers i läpparna. Nu hade de hämtat ett stort paket, som Josefin hade fått med posten. Båda tjejerna och TaeTae tyckte att det var jättespännande. Och Johanna verkade lugn. Jag var livrädd att situationen hos Daniel hade utlöst något. Så att vår lugna period plötsligt skulle krascha igen. Att Johanna skulle ge upp. Eller få dåligt samvete och ångest för att hon stack. Men det verkade inte så. Inte än i alla fall.

Gillar