Lååååååångfredag

Jag tycker inte om påsk. Jag ogillar alla storhelger och högtider, men påsk är nog den som är värst. Och midsommar.

Dels beror det på att jag levt ensam i så många år och då har det gjort väldigt ont, när alla andra firar tillsammans med sina familjer och jag har varit helt ensam. Julen har inte varit lika svår, för då har det varit självklart att fira med mina barn, föräldrar och min systers familj. Men övriga högtider har alla haft sina egna umgängen. Familjer tillsammans med andra familjer. Eller par med andra par.

Jag vet inte hur många påskar, midsomrar, valborgsmässoaftnar, allhelgonaaftnar och pingstaftnar jag varit ensam. Och låtsats att det varit helt vanliga helger. Alla mina dagar är alltid likadana. Vardagar, helger, storhelger och högtider. Jag tränar som vanligt varje morgon. Och lägger mig som vanligt varje kväll. Det är aldrig några avvikelser.

Att jag ogillar högtider beror också på att mina barn (främst Johanna) fått så mycket ångest av dem. Ångest av att få besök. Ångest av att åka bort. Ångest av att det finns förväntningar. Ångest av att det inte är exakt som vanligt.

Som förälder har jag därför undvikit att göra någon stor grej av högtiden. Medvetet har jag gjort allt som vanligt. Jag slutade tacka ja till inbjudningar. Jag slutade bjuda hem folk. Jag isolerade oss.

En nyårsafton övertalade (läs: tvingade) jag Josefin och Johanna att följa med på nyårsfirande hos några vänner. Vi var kanske åtta vuxna och några barn. Det var nyår 2013. Flickorna var tio och tolv år. De gömde sig i källaren hos Åsa och Niklas hela kvällen. Jag fick g�� ner med mat till dem. Om jag inte minns fel hade de en liten hund att leka med där nere. Det är senaste gången jag firade nyår. Nej, förresten! Året därpå var de hos sin pappa och jag var på en parmiddag. Jag råkade ha en relation över nyår 2014.

Fram till skilsmässan 2004 älskade jag högtider. Framförallt som barn. Påsken var helt fantastisk, för då fick jag äta godis flera dagar i rad och jag skulle snart fylla år. Och mamma pyntade väldigt mycket. Jag älskade allt gult (det var min favoritfärg under hela uppväxten) och alla fjädrar och jag och min kompis Camilla klädde alltid ut oss till påskkärringar och ringde på alla husen i hela kvarteret och på närliggande gator. Vi sjöng en sång (som vi skrivit själva) och delade ut godis. I gengäld brukade vi få en slant och det kunde bli ganska mycket pengar efter några timmars "påskande".

Även när mina barn var små brukade jag påskpynta och vi firade alltid påsk tillsammans med ett par vänner från Göteborg. Deras barn var lika gamla som Sanna och Petter.

Så jag har inte alltid ogillat högtider. Det är livet som gjort dem svåra och jobbiga. Och ett sätt att hantera dem numera är att låtsas att de inte finns. Även om jag utmanar mig med att köpa och tända gula ljus, haha!

Gillar