Kallelse till städdag

Den här kallelsen låg i brevlådan igår. Fyra dagar innan städning. Det är inte bara den dåliga framförhållningen som är problemet. Det är också att man "beordras". Jag blir alltid helt galen, när någon säger att jag SKA delta i något eller vara tillgänglig en viss tid. Jag kräver att bli TILLFRÅGAD och inte beordrad. Dessutom kräver jag minst en veckas framförhållning.

Sedan våra problem började för fem år sedan, så har jag fått sätta upp och justera mina personliga gränser. Och en sådan var just detta. Att bli tillfrågad och att få en veckas framförhållning. Oavsett om det gäller möten med socialtjänsten eller kallelser till läkarbesök.

Hur kan man skicka ut en kallelse till en städdag bara fyra dagar i förväg? När folk redan börjat planerna för helgen...

För mig är det egentligen inget problem. Visserligen har jag inte tränat klart klockan tio, men framåt elva skulle jag säkert kunna ansluta.

Men där dyker ett annat problem upp. Och med tanke på mina sessioner hos Andreas tänker jag lyssna till mina varningsklockor och inte köra över mig själv.

I vanliga fall skulle jag ha klivit in i en roll och bevisat för mig själv, att jag visst kan gå ut på gården och städa tillsammans med mina nya grannar. Som jag inte känner. Som jag visserligen hejar på i porten, men som jag inte skulle känna igen om vi möttes på Hemköp. Och om jag skulle smitit från städningen hade jag skyllt på att jag inte hinner eller kan. Även inför mig själv.

Men nu lyssnade jag på mig själv. Hur känner jag inför att städa tillsammans med alla grannar på gården? Alltså förutom den sena kallelsen och ordern. Har jag lust eller inte? Varför känner jag ett motstånd? Är det lathet?

Nope, jag får ångest av tanken på att gå ut ensam till en massa folk jag inte känner. Jag vill inte. Jag vågar inte. Jag känner ett enormt motstånd. Ungefär som att vara ny i klassen eller ensam på en fest utan att känna någon.

Hade vi varit två (jag och en partner) så hade jag tyckt att det vore jätteroligt! Superkul att träffa alla som bor här.

Varför ska jag utsätta mig för något som ger mig ångest? Tidigare skulle jag ha gjort det. Jag skulle inte ens ha erkänt för mig själv att jag inte ville eller vågade. Eftersom jag levt hela mitt liv utanför komfortzonen. Men mitt mål är ju att HITTA TILLBAKA till min komforzon. Att erkänna min "feghet" inför mig själv och tillåta mig att slippa är att vara SNÄLL mot mig själv och ett steg på väg tillbaka till min trygga zon.

Vad jag säger till grannarna och hur jag "tar mig ur det" har inte med saken att göra. Det löser jag. Antingen gömmer jag mig inomhus eller också håller jag mig borta mellan 10 och 14. Jag behöver inte ens förklara mig.

Men det hade ju varit kul att lära känna åtminstone NÅGRA grannar...

Gillar