Från moll till dur

Idag har jag inte publicerat något inlägg på hela dagen. Med betoning på PUBLICERAT, eftersom jag faktiskt SKRIVIT ett inlägg, men upptäckte flera timmar senare att det inte blivit publicerat. Ibland måste jag nämligen trycka på publicera-knappen två gånger, innan det funkar. Och det missade jag i stressen.

Just då var jag nämligen bara hemma en kort sväng, innan jag skulle följa med Johanna till optikern för att prova ut linser.

Egentligen var det ganska bra att inlägget inte kom upp, för det var några saker som jag ångrade att jag hade skrivit. Som låg och skavde hela eftermiddagen. När jag kom hem och upptäckte att ingen hade läst det, så kände jag mig ganska lättad.

Dagen började nämligen i moll. Det var en tung morgon och förmiddag. Jag upptäckte nämligen igår kväll, att Johanna har börjat kontrollera maten igen. Räkna kalorier i smyg och smita undan från måltider. Jag har haft misstankar i en dryg vecka och till slut konfronterade jag henne. Jag ska inte gå in på några detaljer kring det, men vi fick en jobbig kväll igår och det fortsatte i morse. Jag vägrade nämligen att gå till gymmet, innan hon hade fått något i magen.

När jag väl kom iväg var det med den gamla välkända klumpen i magen. Den jag sluppit bära på i några månader. Nu var den tillbaka.

Därför blev det ett tungt pass på gymmet. Oro är ingen bra träningskompis. Ilska och frustration funkar, men inte oro. Jag hade dessutom galet ont i ryggslutet under hela passet. Ondare än någonsin. Jämförbart med förlossningsvärkar, där det enda som funkar ör att andas igenom smärtan tills den tonar ut efter ungefär 30 sekunder. När jag kom hem upptäckte jag att jag hade glömt ta mina tabletter (kosttillskott och diklofenak) på morgonen, på grund av oron och konflikterna kring Johanna och maten. Det var därför jag hade så ont. Jag har käkat diklofenak varje morgon i snart tre år och hade faktiskt ingen aning om hur mycket de hjälper.

I slutet av min träning kom Josefin dit och tränade med Farid. Sedan åt vi mat från Kato på bryggan. Mysigt! När hon hade gått passade jag på att kontakta övriga personer i nätverket kring Johanna. Jag har lovat att larma när jag känner oro.

Efter träning, lunch med Jossan och samtal med involverade personer gick jag hem. Och skrev det där blogginlägget som inte blev publicerat. Sedan gick jag och Johanna till optikern i Söderhallarna. Där beställde vi blå månadslinser och hon fick sätta in ett par vanliga. Dem fick hon behålla när vi gick och hon var helt tagen av allt hon kunde se på långt håll. Morgonens dåliga humör var borta och hon var som vanligt. Vi till och med fnissade tillsammans (i smyg) åt killen som hjälpte oss, för han pratade helt galet mycket. Det gick inte få stopp på honom, trots att jag gjorde flera försök att avbryta.

Hon hade dessutom ätit en färdigrätt från Picard, utan att protestera. Och skickat bild till mig på både den orörda maten och den uppätna. Lite kul att hon lagt till en egen tallrik med lite sallad, haha!

Med tanke på gensvaret jag fick av alla i vårt kontaktnät, att Johanna åt lunch och att det gick bra hos optikern, så vände dagen från moll till dur. Gårdagens och morgonens oro hade avtagit. Kanske gjorde jag en höna av en fjäder? Kanske är det inte så farligt? Men har man varit med om så många störtdykningar som jag de senaste åren, så tror man alltid det värsta. Att allt är kört. Igen.

På betydligt bättre humör promenerade jag till Sabbatsberg för att göra magnetröntgen. Jag fick komma in direkt, före utsatt tid och var klar en kvart senare. Precis om vanligt somnade jag inne i tunneln. Det är så skönt att ligga där! Så avkopplande på något sätt.

Nu är det bara att vänta på röntgensvaret också.

På hemvägen köpte jag ett kamerastativ till Johanna. Hennes gamla stativ är sönder och det var en av sakerna hon tog upp som orsak till varför allt kändes skit när jag pressade henne i morse. För hon behöver kunna rigga kameran när hon ska filma ett samarbete på fredag. Det stressade henne. Men varför har hon inte sagt något?! Nå, nu fick jag veta och genast löste jag åtminstone det problemet åt henne,

Jag promenerade hela vägen hem, med stativet under armen. När jag kom innanför dörren frågade Johanna:

- Vad ska vi äta och när ska vi äta? Jag är jättehungrig!

Wow! Trots att jag tvingat i henne en halv omelett och några bitar honungsmelon innan jag gick till röntgen.

- Jag gick förbi Taco Bar i Gamla stan och blev sugen på nacho-tallrik. Är det okej med tacos? Det tar max en kvart, svarade jag.

- Det blir jättebra! sa Johanna.

Jag skyndade mig att fixa mat och hon åt upp nästan hela sin portion. Nu blev det definitivt en kväll i dur. Efter maten ville hon dessutom gå till solariet, så hon fick både en promenad och lite färg på kroppen. Förhoppningsvis kommer hon somna gott. Det kommer åtminstone jag att göra. Till skillnad från igår kväll, när jag blev tvungen att ta Theralen för att stänga av orostankarna i skallen.

Gillar