Idag fyller min pappa 75 år. Tyvärr är det inte möjligt att ordna något gemensamt firande med hela familjen. Dels orkar inte min mamma (som lever med sviter efter leukemi och blodtransplantation) och dels vägrar Johanna åka någonstans eller ens träffa släkten.

Min mamma fyller också 75 år i år. I september. När båda fyllde 70 år 2016 åkte vi allihop till Gotland i några dagar. Mamma, pappa, jag, Sanna (med dåvarande flickvän), Petter (med dåvarande flickvän), Josefin, Johanna och min syster och hennes familj. Redan då låg Johanna mest i vårt hotellrum och ville inte följa med på något. Men det var i alla fall möjligt att åka. Fem år senare har det tyvärr inte vänt till det bättre. Kanske om ytterligare fem år, när de fyller 80 år? :)

Därför skickade jag ett blomsterbud till pappa idag och han skickade en bild på blommorna när han hade fått dem. Dessutom kommer mamma och pappa till Stockholm på torsdag och då ska vi gå ut och äta tillsammans. På hotellet de ska bo på, så att mamma bara kan ta hissen upp till rummet när hon blir trött och inte orkar längre. Det blir bara mina föräldrar, jag, Josefin och Johanna. De ska fira tillsammans med min syster och de andra med en middag på Hooks Herrgård i augusti. Vi får helt enkelt dela upp firandet, för att det ska fungera för alla.

Den här dagen har jag försökt ta mer ansvar för Johannas måltider och ätande. Hon vägde sig och precis som jag misstänkte har hon tappat ytterligare i vikt. Och det måste förhindras! Därför låg jag bara ett par timmar på bryggan (jag var ändå ensam och lite rastlös) och sedan köpte jag pad thai på hemvägen. Med oumph. Något jag vet att hon brukar kunna få i sig. När jag var ute på promenad senare på eftermiddagen messade jag och bad henne ta en frukt (persika) eller glass (vilket jag gjorde på Norr Mälarstrand), men hon smet undan och tog bara en kaffe. Grrr! Till middag gjorde jag sötpotatispommes, falafel och aioli och det åt hon ganska bra. Blandat med isbergssallad. Men hon plockade bort paprikan och vägrade äta skålen med uppskuren persika. Återstår att göra lite småplock till kvällsmat. Småplock brukar alltid funka. Flera tallrikar/skålar med lite av varje. Tillräckligt lite för att det inte ska skrika STOPP i hennes hjärna. Det funkade när hon var liten (till frukost) och det funkar fortfarande. I stället för en stor tallrik med till exempel fil och flingor och en smörgås, så tar men 3-5 miniskålar och lägger olika saker i dem. Det kan vara en macka skuren i småbitar, melontärningar, flingor och mjölk, yoghurt med lite granola, gurkstavar, äggskivor etc.

Till den som tycker att jag behandlar Johanna som ett småbarn: Hon har en svår ätstörning och äter INGENTING om hon själv får bestämma och det är en ständig kamp att få i henne mat. Jag vill till varje pris undvika att vi hamnar där vi var i december, med ständiga kontroller hos läkare och på akuten, med nära till LPT och inläggning.

Jag har äntligen tagit tag i detta också:

- Bokat naprapat.

- Kontaktat uthyrningsfirman i Spanien och fått koll på att lägenheten är uthyrd.

- Kontaktat målaren och kommit överens om att han ska höra av sig och boka in tapetsering hos mig när han är tillbaka efter semestern.

- Beställt hämtning av fullpackad Sellpy-påse på onsdag kväll.

När jag vaknade i morse var jag riktigt taggad på ett bra benpass. Eftersom jag körde cirkelträning med Kenny förra benpasset (i tisdags) hade jag inte kört ett eget banpass sedan i söndags. Och då tog jag det ganska försiktigt, för ryggen bråkade och jag ville spara mig inför tisdagspasset (eftersom Ulrica varnat mig för vad som väntade). Därför kände jag mig extra motiverad idag. Med fokus på rumpa. Jag började med hiptrust med fri stång. Sjuttio kilo. Som uppvärmning.

När jag kom ut från gymmet var det varmt med mulet. Jag hade tänkt bada och dricka kaffet på bryggan i alla fall, men valde att bara äta min ostfralla där och tog med mig kaffemuggen. Jag hade nämligen blivit sugen på att gå på andra sidan Årstaviken hem. På skogssidan. På Årstasidan.

När jag kom till Skanstull gick jag ner vid Hammarbyslussen och gick ända bort till Anna Linds park och hem via Malmgårdsvägen och Nytorget. Det blev exakt sju kilometer.

Jag och Johanna beställde sushi till lunch. Jag ville att hon skulle få i sig en ordentlig portion/måltid, eftersom jag skulle vara borta hela eftermiddagen och kvällen och inte kunde se till att hon åt rejält senare. Och sushi går alltid ner. Allt annat hade hon bara petat i, eftersom hon inte har någon matlust "så tidigt på dagen" (klockan 13).

Klockan två promenerade jag till frisören på Kungsholmen. Jag hann köpa en kaffe och en glass (jag unnade mig TVÅ kulor) och sätta mig en stund vid kajen.

När jag satte mig i stolen hos Natalia var det åtta dagar sedan jag var där senast. Och jag hade inte ens tvättat håret sedan dess. Hon fick två chocker: 1. Att mitt hår fortfarande såg rent ut. 2. Att jag redan hade fått en rejäl utväxt. Nästan en centimeter.

- Du förstår nu att jag MÅSTE färga håret EN GÅNG I VECKAN, va? sa jag.

- Jag fattar! Det är helt otroligt vad fort ditt hår växer, sa Natalia.

- Det är märkligt att det bara finns produkter som stimulerar hårväxten och inga produkter som STOPPAR den. Det skulle jag önska, sa jag.

Även om jag för tillfället är glad för min snabba hårväxt, med tanke på att mitt hår är trasigt efter keratinbehandlingen och måste "bytas ut" mot nytt. Men det är inte roligt, när man har en grå utväxt som måste färgas exakt hela tiden. Bara fem dagar efter en färgning måste jag spraya med sån där färgad spray vid hårfästet och i benan.

Genom livet har jag kunnat klippa håret kort ena året och ha långt redan året därpå. Det kan man se tydligt på alla skolfoton. Kort hår i fyran, långt i femman (då menar jag LÅNGT), kort i sjuan, långt i åttan. 2014 klippte jag kort page och 2015 hade jag hår som räckte halvvägs ner till midjan. Men som sagt, jag måste färga min utväxt varje vecka. Vilket alltid är extra jobbigt när jag är ute och reser. Jag måste alltid tajma med färgningar. För om det är något jag har fobi/komplex över så är det glitter (de grå hårstråna) i håret. Jag har total nolltolerans.

Efter uppfräschningen hos Natalia promenerade jag längs Norr Mälarstrand, över Västerbron och via Hornstull till Liljeholmskajen. Där träffade jag Kamilla och vi käkade på Primo Ciao Ciao. Jag tog en chevésallad och ett glas Prosecco, men av någon konstig anledning glömde jag fota. När jag för en gångs skull gör något i mitt tråkiga liv. Men men, jag hade väl fullt upp med att LEVA antar jag. Och hade inte fokus på att fota till bloggen. Inte ens till Instagram-story, vilket är ännu mer ovanligt.

När jag kom hem (jag promenerade) kvart över åtta hade jag gått 30951 steg. Lägg till ett benpass på drygt nittio minuter. Benen är ganska möra. Skönt!

Under kvällen messade jag Johanna och påminde henne om att äta. Telepati. Precis då satt hon nämligen och åt. Hon hade stekt en vegan-burgare precis som jag hade bett henne göra. Duktig tjej! Hon hade dessutom varit iväg och åkt tunnelbana helt ensam, för att lämna en sak till sin kompis. Wow! Det går framåt med stormsteg här!

Ovanstående foton är tagna klockan 02:21. Det vet jag med säkerhet, eftersom jag la ut ett av dem på Instagram Stories med tidsangivelse.

Exakt 2 timmar och 21 minuter hann jag dessutom sova (enligt Sleep Cycle) innan jag vaknade och inte kunde somna om. Dels var det för varmt och dels har jag för många tankar i huvudet. Sedan allt kraschade igen för tre veckor sedan, så har jag (naturligtvis) behövt ta Theralen för att kunna sova och somna om (om jag vaknar). Men igår kväll kom vi hem för sent, för att jag skulle kunna ta några droppar. Helst vill jag ta dem minst tio timmar innan jag ska stiga upp och minst tolv timmar innan träning. Därför kunde jag inte ta dem efter klockan 22, eftersom jag ska träna klockan nio. Med PT. Då vill jag inte vara Theralen-seg. Frågan är dock om det är bättre att träna efter bara ett par timmars sömn...? Med facit i hand skulle jag tagit ett par droppar.

När jag vaknade lyste det hos Johanna. Hon låg i sängen och spelade Hayday för fullt. Hon såg stressad (men glad) ut. Jag fick uppfattningen att hon har väldigt mycket att göra på sina gårdar nuförtiden, eftersom hon inte har spelat på ett tag. Men hon var snart färdig (med skördarna?) och skulle ta en glass och sedan sova. Jag vet inte om hon har lyckats med det, men det är i alla fall släckt i hennes rum nu. Klockan har hunnit bli 02:42.

Jag hade ingen aning om att det är såhär ljust ute redan vid den här tiden. Har det ens varit mörkare? Det var minst lika ljust när jag gick och la mig klockan elva.

Just nu sitter jag på balkongen i bara nattlinne. Det är inte kallt överhuvudtaget. Tvärtom. Det känns som en natt utomlands. Jag dricker kaffe, för att förhoppningsvis kunna somna om. Jag har inga problem med kaffe, oavsett tid på dygnet. Tvärtom. Lika mycket som det piggar upp, lika mycket gör det mig avslappnad och trött. Och jag äter en skål med Weetabix. När jag kollade Lifesum kunde jag konstatera att jag låg på minus 700 kcal igår, vilket också kan vara en orsak till sömnsvårigheterna. Min kropp skrek efter mer näring och energi, för att kunna återhämta sig under natten.

Under tiden jag sitter här har jag satt igång AC:n i mitt sovrum en våning upp. Det ljudet är det enda jag hör, förutom några måsar som skriker på något hustak längre bort. I övrigt är staden tyst. Inte ens någon siren hörs. Men det kanske beror på att fläkten överröstar alla andra ljud. Det är därför jag inte kan ha den igång när jag sover. Jag måste kyla ut rummet INNAN jag lägger mig. Vilket jag hade gjort igår kväll också, men det hade blivit varmt igen. För varmt för att kunna somna om.

När jag skrivit klart detta ska jag försöka sova. Jag ska borsta tänderna, läsa ett par sidor och låtsas att det är kväll och inte natt. Det brukar gå lättare då.