Efter typ tusen försök fick jag äntligen tag i vår nya handläggare på socialtjänsten Södermalm, för att säga att vi omöjligt kan komma klockan tio i morgon. Han förstod och vi fick en ny tid på fredag eftermiddag. Tyvärr ringde han PRECIS när Skatteverket skulle ringa till mig (jag hade valt att bli uppringd när det var min tur i den femtio minuter långa telefonkön), så jag missade det samtalet. Grrr! Jag hade en viktig fråga gällande mitt bolag. Tyvärr hade jag inte möjlighet att ringa igen och bli uppringd igen, för jag hade tre möten inbokade: kontraktsskrivning med mäklaren, besök av en potentiell kontaktperson till Johanna och besök hos naprapaten.

Jag och Johanna mötte Josefin utanför Södermäklarna och vi gick in tillsammans. Där fick vi sitta i en soffa och vänta ett par minuter (vi var tidiga) innan det var dags att skriva kontrakt på flickornas nya lägenheter. Josefins lägenhet blir inflyttningsklar i februari nästa år och Johannas i april. Tur att Josefin kommer dit först och finns på plats när Johanna flyttar in. I samma fastighet men i olika trapphus.

Jag bestämde också med mäklaren att han ska få sälja min lägenhet. Vi ska försöka hitta en tid nästa vecka (eller efter hans semester), när han ska komma och titta på den. Förmodligen säljer jag ganska snart och väntar inte tills Johanna flyttar i april. Hon får flytta med mig i några månader. Men det beror på om jag får lägenheten såld till ett bra pris. Annars väntar jag.

När vi kom hem från mäklaren beställde vi mat från Donken. Tyvärr fick vi helt fel mat (fisk och kött), så vi måste vänta ytterligare en kvart på rätt leverans (vegan och kyckling). Tack och lov utlöste det inte alltför mycket ångest den här gången. Som det gjorde sist.

Vilket var tur, för under tiden vi satt och åt kom en kille förbi. En kille jag hittat när jag desperat sökt efter alternativ hjälp till Johanna. Han hjälper ungdomar med missbruk och kliver in när inget annat fungerat. När man testat allt och tiden börjar rinna ut. Han hjälper också ungdomar och unga vuxna som vill lämna ett kriminellt liv. Han har själv en bakgrund inom kriminalitet.

Tanken var att han bara skulle titta förbi spontant, för att Johanna skulle veta vem han är och bilda sig en uppfattning. Och få se att det fortfarande finns annan hjälp att testa, än den vi redan prövat. Om hon tycker att det verkar intressant och värt att prova, så kan vi föreslå det hos socialen på fredag. Och jag tror faktiskt att hon blev både förvånad och nyfiken på det sättet att jobba. Intensivt. Varje dag. Enskilt med bara henne. Ända tills hon mår bra.

Men vi får se. Handläggaren på socialen säger att de har sina egna kontaktpersoner och köper inte gärna in tjänster utifrån, om det inte finns alldeles speciella anledningar. Vilket det gör, om Johanna säger att hon vill ha just han som var hos oss. Precis som hon ville ha Hanna och Ival som kontaktfamilj.

Efter maten och besöket av kontaktpersonen promenerade jag till min naprapat på Östermalm. Bästa Victor på InMo. Han fick ordning (tror jag) på min högerarm (som bråkat när jag gjort axellyft åt sidan de senaste dagarna) och gick på vänster höft riktigt ordentligt. Den som lider mest av artrosen i ländryggen. Förhoppningsvis blir det färre låsningar på morgnarna framöver. Åtminstone för ett litet tag. Han rekommenderade mig också att INTE göra någon steloperation i nuläget, för jag kan INTE har några andra utmaningar i livet i samband med en så stor operation. Och jag måste ha hjälp i hemmet de första två veckorna. Minst.

Jag promenerade hem också. När jag kom hem (kvart i sju) sov Johanna. Hon hade tryckt i sig fem Atarax (innan jag lyckades ta blistret ifrån henne) innan jag gick hemifrån. Igår kväll hade hon tagit alla som låg i hennes dosett (sex stycken) berättade hon. Hon söker desperat efter sätt att hantera sin ångest och sitt drogsug. Jag lider så med henne! I morgon måste jag försöka få tag i läkaren för att få ett recept på Atarax. De vi har hemma är flera år gamla och snart slut. Johanna vill inte ha Alimemazin, Theralen eller någon av de andra starkare medicinerna vi har i (det låsta) skåpet.

Klockan åtta kom jag på att jag måste gå till parkeringsgaraget och lägga dit den nya månadsdekalen för juli. Puh! När jag kom tillbaka snodde jag en glass i frysen (Johanna hade beställt med Foodora) och tog en efterlängtad kopp kaffe. Klockan var halv nio och jag hade inte druckit kaffe sedan förmiddagen. Plötsligt vaknade Johanna och kom ner i köket. Hon käkade halva den fiskburgaren vi hade fått felaktigt från Donken och en skål med yoghurt. Utan att jag behövde tjata och utan sura miner. Bra där!

Nu känns det lite olustigt att jag ska gå och lägga mig snart, när Johanna kommer att vara vaken en stor del av natten. Hon kommer inte in och väcker mig, hur dåligt hon än mår. Hon vet hur viktig min sömn är och vill inte störa, trots att jag säger att hon måste. Tur i alla fall att vi inte ska till socialen i morgon förmiddag, för då har hon nog precis somnat och sover som djupast. Och jag får min träning som jag behöver.

Åh, vad jag önskar att jag hade haft en serie att kolla på nu! Den senaste jag tittade på var Eagles och den är slut sedan någon vecka tillbaka. Det är såååå tråkigt! Tips på serier mottages tacksamt!

Idag hade jag en telefontid med en kirurg på Spinecenter för att diskutera en eventuell steloperation av ländryggen. En operation skulle innebära att kotorna L4 och L5 skruvas ihop och den klämda nerven frilägges.

Min första fråga gällde väntetiden. Eftersom jag är försäkringspatient går jag före alla köer och beräknad väntetid blir bara två till tre veckor. Kanske något längre nu under sommaren, men jag sa att det ändå inte är aktuellt så länge det är sol, bad och promenadväder. Jag måste vänta till hösten, när jag kan vara inomhus utan att få nervsammanbrott.

- Hur länge måste jag vila från styrketräningen?

- Ett halvår. Under minst sex månader kan du bara köra lätt rehabträning.

My god, det går ju inte! Precis som min terapeut sa, så kan jag omöjligt bli av med min tränings-ventil som läget ser ut nu. Jag MÅSTE ha träningen i mitt liv, för att kunna hantera situationen med Johanna. Det är livsnödvändigt. Annars klappar jag ihop. Träningen och mina promenader är min ledstång i detta kaos. Det enda fasta i tillvaron. Det enda jag har kontroll över. Det enda som är stabilt. Och det enda som ger mig energi. Utan träning och promenader får jag troligen utmattningssyndrom inom två veckor.

- Hur invalidiserad blir jag och hur länge? Kan jag klara mig helt ensam?

- Du kommer att ha väldigt, väldigt ont och behöver någon som tar hand om dig åtminstone den första veckan. Du kommer inte att kunna sova på nätterna och du kommer att vara fullproppad med en massa knark för att klara smärtan. Det är en STOR operation, det måste du räkna med.

Där föll det totalt. Jag har ingen som kan ta hand om mig. Och hur ska jag kunna ta hand om Johanna, om hon plötsligt måste in till BUP-akuten eller Maria ungdom? Eller bara behöver hållas koll på. Inte nog med att ingen kan ta hand om mig, jag måste dessutom ta hand om Johanna. En nyopererad mamma, som har ont, är invalid och fullproppad med knark - nja, det funkar definitivt inte i vårt liv just nu.

Jag berättade lite kort för läkaren om vår utsatta situation och hon sa att jag INTE kan utsätta mig för en operation förrän Johannas liv är under kontroll. Och inte förrän jag har någon som kan ta hand om mig i en vecka.

- Jag skriver ut Diklofekak med dubbel styrka mot den du har idag, så får du härda ut tills livet lugnar ner sig, sa läkaren.

Eftersom långtidsanvändning av Diklofenak är farligt för hjärtat, så rådde hon mig att bara ta tabletter de dagar jag ska träna.

- Alltså varje dag, svarade jag då.

Hon önskade mig lycka till med Johanna och bad mig återkomma om smärtan blir outhärdlig eller när tillvaron stabiliserat sig tillräckligt för en operation.

Innan jag gick till gymmet i morse var jag på Hemköp och handlade glass, cigaretter och Redbull till Johanna. Jag vet inte vad som underlättar en avtändning, så jag gissade.

Undrar hur många gånger vi har tvingats hantera situationer på egen hand. Situationer där till och med expertisen backar och säger att de inte räcker till.

Vi har blivit hemskickade från Maria ungdom för att Johanna har självskadat, haft ätstörning eller helt enkelt mått alldeles för dåligt för att kunna vara där. Ätstörningskliniken returnerade remissen i höstas, eftersom Johanna hade för svår psykisk ohälsa för att vara där. Och på BUP-akuten har de inte kunnat hantera varken missbruk eller ätstörning.

Men Johannas mamma (jag) ska hantera ångest, ätstörning, drogmissbruk, drogsug, alkoholmissbruk och dödslängtan. Alltihop. Eftersom övriga bara kan hantera det ena eller det andra. Och Johanna går inte att dela upp i olika delar att skicka till olika ställen.

Så vi tar en dag i taget och nu har vi snart klarat av första dagen med avtändning och abstinens. Johanna genom att ligga under täcker och jag genom att träna, gå i terapi och vara utomhus. Med tät kontakt med Johanna via sms och telefon.

På morgonen tränade jag ett cirkelpass med Kenny och Ulrica. Det gick över förväntan, trots att jag känner mig ganska urlakad. Både fysiskt och psykiskt. Efter träningen hängde jag tillsammans med Vendela (23-årig tjej från gymmet) på bryggan i någon timme, innan jag gick hem och kollade Johanna. Jag ville se henne med egna ögon, innan jag skulle till terapeuten och vara borta ytterligare tre timmar.

När jag kom låg hon i sängen och var jättetrött. Hon hade inte ens orkat gå ut och röka.

Andreas och jag pratade bara om Johanna och hur jag ska hantera vår ensamma och utsatta situation. Och hur jag ska förhålla mig till våra stödinsatser. Stöd som aldrig finns när det behövs. Stöd som bara känns som en belastning, eftersom jag alltid måste "svara upp" till deras krav och förväntningar på mig. Typ socialtjänsten och Maria ungdom.

Andreas liknade min och Johannas kamp vid ett maratonlopp, som har pågått jättelänge och där vi inte vet hur länge till vi måste springa. Där jag måste hushålla med mina resurser, eftersom de kanske måste räcka i flera år till. Men socialtjänsten, Maria ungdom och övriga runtomkring kräver ständigt att jag ska spurta eller springa intervaller. Jag ska ständigt lägga allt annat åt sidan och komma när de kallar. Men det fungerar inte, om min energi ska räcka ända till slutet De ser mig på en kort delsträcka, utan att förstå hur långt jag har sprungit och hur långt jag har kvar att springa. Därför förstår de inte varför jag måste sätta gränser (typ kräva en veckas framförhållning, max ett möte per dag, aldrig förmiddagar etc.).

Jag och Andreas försökte också klura på alternativa metoder, möjligheter och ingångar..

Under eftermiddagen har jag sökt både socialtjänsten och Maria ungdom utan framgång. Jag får göra nya försök i morgon. Jag måste nämligen flytta mötet med socialen på torsdag. Det är omöjligt att få dit Johanna klockan tio i nuläget. Och hon ska träffa psykologen på eftermiddagen och kan inte ha två ångest-möten på samma dag.

Nu ikväll har Josefin och Milly varit hos oss och ätit middag. Johanna kom ner i köket och käkade med oss. Och hon verkade vara på okej humör. Det kändes positivt och gav mig nya krafter. Krafter att orka ännu en dag i morgon.

Bild på Josefin och Milly i en Bolt hem till oss: